http://blogg.mama.nu/cecilias-blogg/2011/11/22/jag-ater-den-som-sas-typ/

Så här skrev Cecilia Blankens om mig/oss, jäkligt kul!!!

“Det finns ju olivolja, och så finns det olivolja. För ett tag sedan fick jag den alldeles fantastiska olivoljan Ankhura (som blivit framröstad till Toscanas bästa ekologiska olivolja) av en bloggläsare – Cino.

Den är så sjukt god att den gör varenda simpel tisdagsmiddag till en fest (en dutt på de rivna morötterna till blodpuddingen och hepp – lyxmiddag. Typ). Anyway. Det här med Cino är för övrigt en kul story. Hon har läst min blogg länge, och efter ett tag lagt ihop en och annan pusselbit och det visar sig att vi faktiskt kände varandra när vi var små. Eller ja. Jag var en plutt, hon var tonåring. Bådas våra familjer bodde i den lilla byn Axvall iSkaraborg. Cino hade (har) en bror som var jämngammal med mig. Tony. Tony var skitsnygg. Det fattade jag redan då, fastän jag säkert inte var mer än sex år eller så. En dag lekte jag och Tony hemma i min trädgård. Vi höll att fixa något med en Morakniv och mitt i leken bad jag Tony passa mig knivslidan som jag lärt mig att det hette. Eller kortformen ”slidan”. ”Kan jag få slidan, Tony?”, sa jag. Jag fattade ju att det var risky business att bara säga slida så där rakt upp och ner, men det hette ju så, så vad skulle jag göra? Snygg-Tony tokgarvade. Han garvade sig illröd. Slida! Kom igen! Och jag skämdes ihjäl. Jag skämdes så att jag ville dö. Jag hade sagt slida till Axvalls snyggaste snubbe. Att jag inte fattade bättre. Jag kommer ihåg det här extremt tydligt, så det måste verkligen ha varit skitjobbigt, ha ha.

Tonys storasyster är alltså Cino. Och hon var kompis med min storasyrra. Vi har en filminspelning hemma där Cino och min syrra spelar gitarr och larvar sig. På ett kul sätt. Som liten var jag asimpad av den där filmen. Och av Cino. Hon var ju för sjutton typ vuxen.

Och här är vi nu – hon läser min blogg, jag smaskar i mig hennes olivolja. Hon och hennes man har förresten drivit ett pensionat i Toscana i två år. Nu ska de flytta tillbaka till Sverige och starta upp någon business i Åre. Åh vad jag blir fascinerad av folk som vågar leva sina drömmar. När ska jag göra det? Eller, det är kanske det jag gör nu? Även om Farsta kanske inte är fullt så inspirerande som Toscana.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *